Var lite osäker på hur hårt en Ironman skulle ta på kroppen. Skulle man inte bli sig själv på flera månader? Av denna anledning var jag lite skeptisk till att följa med på klubbens årliga resa upp till Dalarna för Vasastafetten. Blev dock övertalad och följde med. Jag vilade helt två dagar efter Kalmar, var ganska stel i kroppen och svettades lite extra mycket på natten. På tredje dagen testade jag dock att jogga lite, t o m med några fartökningar barfota på gräs. Tyckte att det funkade. Inget som värkte, fortfarande lite stel bara. På fjärde dagen simmade jag med några kompisar, nästan en Ironmansimning, inga problem, snabbare än i Kalmar t o m. I och för sig lugnt vatten. På femte dagen joggade jag igen och försökte mig på lite längre sträcka tävlingsfart, typ 3:30. Kändes ungefär som vanligt.
Uppe på Vasastafetten sprang jag i år sträcka tre, mellan Mångsbodarna och Risberg. Var lite orolig hur det skulle gå. Uppvärmning var tung. Det var i och för sig skitvarmt. Tyvärr blev dock vårt lag diskat på sträckan innan min, då Patrik väggade totalt i värmen och i princip blev tagen av banan av funktionärer när han var desorienterad ute på en myr. Vi fick i alla fall fortsätta fast utom tävlan och jag kunde springa iväg utan nån press. Maxade ändå och slog faktiskt pulsrekord, 170 i maxpuls och 160 i snitt. (Jag har väldigt låg maxpuls, när jag ligger över 150 är jag rejält ansträngd.) Det är svårt att bedöma farten med tanke på terrängen men jag tyckte att jag höll hyfsat. Trots vårt lags diskning blev det i alla fall en rolig dag då både vårt damlag och vårt mixedlag tog varsin tredjeplats.
Igår körde jag Råda Triathlon, några stenkast från där jag bor. Var med för andra gången i år och det gick faktiskt riktigt bra. Fick ju panikångest där senast i simningen. Känns dock som jag höjt mig ett snäpp i simningen för nu kände jag mig lugn hela vägen och simmade två minuter snabbare än sist, 1:42 per 100 meter enligt klockan, vilket är det snabbaste jag simmat någonsin på sträckor längre än 100 meter. Dom har flyttat simningen så att man numera får springa typ 400 meter på grusväg för att komma till växling, detta gynnar mig som gammal barfotafantast, kom om så många att det inte var så många kvar att cykla om. Vanligtvis på dessa triathlonkvällar brukar jag cykla om säkert 30-40 pers, nu var det nog inte fler än 10. Cyklingen var kontrollerad, lite sämre tid än sist men det blåste och regnade en del. Kände mig pigg vid T2 och satte full fart. Lyckades till slut komma nästan ända längst fram, bara slagen av Anton Bengtsson. Var före flera som jag aldrig varit före tidigare, bland annat Peter Oom och Eva Nyström. Riktigt nära att kräkas i målet dock.
Så formen verkar hålla i sig. Kanske är det tillfälligt men jag väljer att haka på tåget och kör därför även Tjörn Triathlon nu på lördag, halvironmandistans. Hoppas att det inte regnar i år igen så kan det nog bli en riktigt fin tävling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar