söndag 24 maj 2015

Göteborgsvarvet 2015

Förra året planerade jag att springa Göteborgsvarvet under 1:10. Typisk sak som är kul att säga men svårare att göra. Jag har gnällt ganska mycket om att jag har haft en tung vinter och inte kom igång med nån riktig löpträning förrän i mars så jag ska inte gnälla mer om det. Jag var i alla fall ganska ihärdig trots att det var tungt och fick till sex bra träningsveckor med över 100 km/vecka och på femte/sjätte veckan började det faktiskt släppa lite. I tisdags körde vi genrepspass inför varvet. Sex kilometer som skulle gå i planerad tävlingsfart men som snarare gick så snabbt man orkade springa. Jag orkade hålla 3:20-fart vilket kändes lovande.

Varvet då? Jo, jag hade släppt helt förhoppningen om sub 70 för längesedan men kände att jag kanske var i form för att slå mitt varvet-pb från 2011, 1:14:39. Kanske t o m gå ner mot halvmara-pb:t (Kungsbackaloppet 2013, 1:12:44). Var ganska spänd och nervös på morgonen innan loppet. Väl i startfållan kände jag mig dock ganska lugn, men inte jättepeppad på att plåga mig runt Göteborg. Försökte tänka positivt och inte sätta för stor press på mig själv. Jag hade på mig nya klockan och pulsband men bara för att det är kul att analysera siffrorna efteråt, ville inte kolla på den under tiden då jag bara blir stressad då.

Direkt från start tyckte jag att det var ganska tungt faktiskt, kollade aldrig farten men tippar på att det var ca 3:25-fart fram till Säldammsbacken vid 2 km. Försökte hålla tillbaka ansträngningen uppför backen men i efterhand ser jag att pulsen gick upp ganska högt redan där.

Fortsatte och försökte fokusera på här och nu och inte på hur långt det är kvar. Fram till bron var vi en klunga på 5-7 stycken, bland annat klubbkompisen Svante som alltid springer bra på varvet. Passerade 5 km vid brofästet på ca 17:30, hade kanske hoppats att klockan där visat lite mindre tid med tanke på att det inte kändes jättelätt. Uppför bron var tanken återigen att inte bränna sig genom att gå på för hårt, dessutom motvind den biten.

Efter bron splittrades klungan upp och det blev bara jag och Svante längs norra älvstranden. Svante drog första biten och det kändes som han var stark och jag visste inte hur länge jag skulle orka hänga med. Fick en mental svacka här då vi ännu inte var halvvägs och jag kände att jag var en bra bit utanför bekvämlighetszonen. Såg ingen klocka vid 10-km-passering men jag kände att vi fortfarande höll bra tempo så jag tippade att vi var strax under 35 minuter. (34:42 kan jag se i efterhand).

Strax efter halvvägs gick jag upp och drog och lite senare verkade det som att Svante tappade kontakten efter nån vätskestation. Strax innan Götaälvbron får jag syn på en tröttnad löpare framför och det är ju mycket den energin man lever på. Andras död...

Uppför bron är det återigen fokus på att inte gå på för fort, lugnt och metodiskt. Klubbkompisen Lasse står mitt på bron och erbjuder vattenflaska vilket passade bra och några klunkar från den var i princip allt jag drack under hela loppet. Tack Lasse!

Sen kommer Avenyn och där är det tufft men samtidigt intensivt då det är kanske den åskådartätaste delen av banan. Är riktigt ansträngd nu, men samtidigt ser jag klungan med klubbkompisen och superveteranen Göran Sander (som siktade mot 1:12) bara 20-talet sekunder framför och jag verkar inte tappa på dom.

Efter vändning runt Poseidon är det bara 4 km kvar och då ska det väl vara själva fan om man inte ska ta sig i mål. Men det gör ont och jag tycker synd om mig själv. Försöker slappna av och få lite mikrovila nedför Avenyn tills man svänger vänster in på Vasagatan. Där blir det både lätt uppför och motvind igen. Skitsamma, det är samma för alla.

Efter Vasagatan är det vänster och åter lätt uppför på Övre Husargatan. Ser ett enhörnalinne en bit fram som jag snart identifierar som Anders Grahl som tröttnat och/eller gett upp, kommer ganska snabbt förbi och suger återigen i mig energin från den döende. Strax efter detta, vid Linnéplatsen, gör en tröttnande Björn Hammar från Sävedalen mig samma tjänst. Sen är det bara bron över leden och passering 20 km (1:10:18).

På sista kilometern lyckas jag faktiskt plocka ytterligare två placeringar, först Andreas Åkesson från ÖIS och sen en etiopier i Ullevi-linne.

När jag kommer in på Slottsskogsvallen ser jag att klockan är på 1:13:50, jag gör ett halvhjärtat försök att spränga 1:14-gränsen men det är för långt till mål. Kommer in på 1:14:03. Trött.

För den som gillar siffror:

Medelfart: 3:30/km
0-5 km: 3:30/km
5-10 km: 3:27/km
10-15 km: 3:31/km
15-20 km: 3:37/km
20-20,1 km: 3:26/km

Placering:
Totalt: 46
Herrar: 39
H35: 3

Snittpuls: 155 (89% av max)
Maxpuls: 163
Medelkadens: 164 steg/min
Medelvärde vertikal rörelse: 12,5 cm
Medeltid markkontakt: 203 millisekunder

Jag är helt nöjd med tiden och genomförandet. Mest nöjd är jag att jag orkade vara fokuserad hela vägen och att jag inte gav upp.

Detta innebär att säsongens enda mål vad gäller löpning är genomfört och nu lägger jag om träningen helt mot triathlon och Kalmar Ironman. Startade detta idag med att cykla en ganska avslappnad runda på tempocykeln, 66 km i 34 km/h-snitt.

Svante och jag på Norra Älvstranden. Foto: Ernst Knutsen.


söndag 10 maj 2015

Mölnlyckeloppet 2015

Tävlingspremiären kom sent i år pga de problem med motivation och knä som jag tidigare har skrivit om.

I torsdags var det lite smygpremiär med klubbmästerskap på 1000 meter, väldigt mycket inte min distans men därför också ganska skönt att börja med. Jag har tänkt en del på detta med prestationsångest och tävlingsnerver under den tid jag inte har tävlat, alltså det senaste halvåret. Jag är en av ganska många tror jag som nog har lite väl mycket av tävlingsnerver, på det sättet att det dels inte blir roligt att tävla förrän tävlingen är över och dels på det sättet att jag tror att det faktiskt påverkar min prestation negativt. Men det är väldigt svårt att ändra sätt att tänka och känna i vissa situationer. Jag kan ju förstå att det egentligen spelar väldigt liten roll om jag lyckas bra eller mindre bra i nån liten tävling. Men samtidigt griper prestationsångesten tag i min hjärna som en klo. Å ena sidan kan jag tänka att om jag inte var nervös innan skulle det inte vara värt det. Att det liksom är den stora utmaningen att möta sin ångest. Men å andra sidan skulle jag vilja kunna stå på startlinjen och vara lite mera avslappnad. Försöka ha lite roligt under själva loppet och inte bara känna lättnad när det är över.

Så detta hade jag satt som mitt huvudmål inför säsongens första två tävlingar, 1000 meter i torsdags och 10 km landsväg idag i Mölnlyckeloppet. Jag lyckades ganska bra med detta innan loppet i torsdags, jag var inte helt besatt av eventuella tider eller placeringar. (Även om de så klart fanns i bakhuvudet.) Själva loppet gick väl ok, jag tog det ganska lugnt första varvet och försökte sen jobba mig uppåt och nådde till slut andraplatsen bakom min lillebror (som jag fick stryk av för första gången) kände mig nöjd och klappade mig själv på ryggen för att hyfsat ha hållit nerverna i styr och genomfört ett för mig helt ok 1000-meterslopp (2:53, några sekunder efter PB).

Inför loppet idag hade jag kanske lite svårare med nerverna på förmiddagen innan loppet som startade kl 13. Jag kände mig spänd och det var väldigt svårt att släppa tankarna på hur jobbigt det är att springa 10 km på max och oron inför om det skulle gå bra eller dåligt och även om jag skulle kunna hantera det bra om det skulle gå dåligt. Jag försökte styra tankarna till att bara vara i nuet under loppet och bara springa så fort jag kan i varje givet ögonblick. Kände mig till slut ganska avslappnad på startlinjen kl 13. Den enda jag kände igen som jag vet säkert är snabbare än jag var Patrik Andersson från Hälle. Jag ville våga ligga på hög ansträngningsnivå och inte safe:a allt för mycket.

Från start blev det direkt några meter upp till Patrik och jag lade mig i rygg på en okänd kille. Det var ganska styv motvind första kilometern så jag försökte tjäna lite energi genom att ligga bakom honom. Farten var nog ganska bra men inte mördande. Jag gick upp bredvid killen och fick en känsla av att han nog hade startat ganska optimistisk så strax innan första kilometermarkeringen tryckte jag på lite extra och chansade på att få en lucka, vilket jag fick ganska omgående. Luckan växte ganska snabbt och redan när man sprang genom hästhagarna efter 2 km hade jag nog drygt 50 meter och det kändes nästan klart att jag skulle ta andraplatsen då jag kände att jag nog skulle kunna hantera den här ansträngningsnivån ett tag till och det var redan för långt upp till Patrik för att jag skulle ha några som helst tankar på att ge mig in i matchen om segern mot någon som jag vet är en snäppet bättre löpare.

Den här situationen passar egentligen mig och mina nerver ganska bra. Jag har inga större problem att trycka på i ensamhet om det är tävling och jag tycker att det känns ganska bra, vilket det kändes. Hade faktiskt en känsla som jag inte har haft på länge, jag kände mig effektiv och ganska lätt, åtminstone där det var platt. Uppförsbackarna (det är en stigning på kanske 30 meter i två etapper halvvägs på varvet) kändes också ganska lugna i och med att jag hade så pass bra marginal bakåt. Jag försökte vara i nuet och bara fokusera på varje steg och inse att ansträngningsnivån just nu faktiskt var hanterlig. (Det svåra för mig, och kanske andra också, är när jag börjar fundera på hur långt det är kvar och hur det ska gå.) Och i nuet kände jag mig faktiskt ganska snabb och lätt.

Strax efter varvning var det en gubbe som sa typ 17:05 eller nåt liknande. Kunde räkna ut att detta gånger två blir drygt 34 minuter vilket även med tillägg av en fartminskning på andra varvet skulle innebära en bättre tid än förra året då jag gjorde 35:35. Jag kände att jag hade gått hårt på första varvet men jag var inte nära någon kollaps och det var lugnt bakåt så jag kunde nästan njuta lite av andra varvet också även om det fanns en del syralidande med i bilden. Jag tappade lite jämfört med första varvet men kom in på helt acceptabla 34:32 om den preliminär tiden stämmer. Patrik var jag som sagt chanslös mot, tror han gjorde 32:48 eller nåt liknande. Bakåt var det ca 2 minuter till trean.

Jag hade ingen GPS-klocka men jag minns att det förra året snackades om att banan var hundratalet meter för lång vilket gör min tid än mer acceptabel i mina ögon då det inte heller är någon speciellt snabb bana. Så väldigt nöjd är jag nu på kvällen. Men jag får inte veta hur den verkliga utmaningen hade gått, hur jag hade hanterat om det hade gått dåligt. Jag hoppas att jag hade tagit det bra också.

Som grädde på löparmoset vann jag exakt samma pris för min andraplats i år som jag fick för tredjeplatsen förra året, en väska med olika plåster från apoteket. ;)

Starten.

Strax innan mål.

Prisutdelning på lastbilsflaket. En väska med plåster rikare. Bilder: Maria



onsdag 6 maj 2015

Snart Göteborgsvarvet

Sista veckorna har jag åter varit löpare på hundra procent. När jag sprang Göteborgsvarvet förra året på lånad nummerlapp och på halvfart (1:26:xx) kände jag en stark önskan om springa det på riktigt och starta i elitledet och verkligen försöka göra en bra tid. Jag tänkte att jag skulle sätta ett riktigt högt mål för att få inspiration att träna genom vintern. Så jag tänkte sub 70, alltså under 1 timme och 10 minuter. Ett respektabelt mål för en amatör. Sen blev ju vintern som den blev med mörker och regn och ingen livslust, förlåt menar löplust. Sen fick jag ont i knäet och det var extremt segt att komma igång och när jag väl kom igång var det inte alls som jag hoppades, att jag skulle vara tillbaka i gammal god form med bara några veckor på hyfsad löpmängd.

Jag kämpade till några veckor på 8-9 mil men det kändes fortfarande skit, det var varken roligt att springa långsamt eller fort, och särskilt fort kunde jag inte ens springa. Jag fick väl ihop knappa 40 mil i mars (det mesta riktigt segt och långsamt). I början av april fick jag till första veckan över 10 mil på nästan ett år, det började kännas bättre. Jag tog beslutet att fram till Göteborgsvarvet enbart satsa på löpning och lämna triathlonträningen till sommaren.

Det känns skönt att vara löpare igen. Inga konstigheter, inga funderingar på vad man ska träna och när det möjligtvis är lite mer plats i fartbanan på Åby simhall. Bara sticka ut och samla mil. För enligt min enkla träningsfilosofi är det det som löpning handlar om. Så länge du springer mindre än 15 mil per vecka behöver du inte fundera på om du ska springa intervaller eller lugna långpass eller tröskelpass eller slipa löpteknik. Ju mer du springer desto bättre kommer du bli. Som Anders Gärderud uttryckte det: "Spring två gånger per dag varje dag i tio år, sen kan du börja köra intervallträning."

Så jag började med pendeljoggen igen, det bästa sättet att kombinera heltidsjobb och en semiseriös satsning på löpning och man får automatiskt de två passen per dag som Gärderud förordar. Problemet är att jag numera har 15 km till jobbet och det är lite för tufft för att springa fram och tillbaka varje dag. Jag har gjort det några gånger men oftast har det blivit någon variant av att ta bussen halvvägs och springa resten och köra hela sträckan på hemvägen eller ta cykeln halvvägs. Det finns många möjliga kombinationer.

Nu har jag i alla fall gjort fyra veckor i sträck på mellan 10 och 13 mil och så sakta börjar jag känna hur ett litet frö till god form börjar gro. Jag har dock väldigt dålig koll på vad detta innebär i rena kilometertider då jag inte haft en GPS-klocka på drygt ett år och inte sprungit några tävlingar eller kända rundor på tid (även min enkla digitalklocka dog för ett tag sen). Enda tiden jag har tagit var förra veckan när jag och brorsan sprang Skatåsmilen på 36:50. Som bäst har jag gjort den på låga 34 minuter. 36:50 på träning känns inte helt tokigt men indikerar kanske inte sub 70 på varvet.

Hoppet är väl i alla fall det sista som lämnar människan och jag hoppas på en formskjuts sista två veckorna innan varvet. Då kanske jag i alla fall kan komma i närheten av mitt pers från 2011 på 1:14:39.